Ibland kan du vara ensam, riktigt ensam. Det händer inte alla. Det händer inte de flesta hela tiden. Men för vissa händer det oftare än för andra. Du kommer hem, ensam. Du vet inte riktigt vad du ska göra, du går runt i huset som en "osalig ande" på jakt efter något som kan dra dig från din Ensamhet. Kanske tv:en, kanske något annat...

Men Ensamheten finns där. Den låter dig inte tänka på annat. Den lindar in dig med kyla, den skriker i ditt öra av tystnad, den matar dig med sorg och självömkan. Till slut sitter du där och tänker på vad alla andra måste göra just nu, och varför du inte är där med dem. Du, som har så mycket att ge, så mycket att säga. Du skulle göra mycket för att vara den som blir bjuden hela tiden.
Utanför är dett grått, eller ännu värre. Sommar, varmt och fint. Du är ensam av alla i området, du sitter kvar när päronen jobbar och syskonen går ut. Du hör barn som går förbi, och för varje skratt undrar du om det än någon du känner.

Efter lång tid blir Ensamheten din vän. Den är med dig. Den skyddar dig. Med den känner du dig trygg och säker. Inget kan skada dig om du är ensam.
Ensamheten känner du igen. Ensamheten är nu din vän.


Erik. (Ja, jag använder google för att rättstava.)